Det var ett tag sen nu hörrni. Jag sitter här i något slags vakum. Mittemellan att gjort sista tentan för terminen och åka söder ut för Sweden Rock Festival. Jag är så matt, så psykiskt trött. Fysiskt trött också för den delen, har senaste veckan levt på kaffe, cigg och för få timmar sömn. Studentlivet är allt annat än glamoröst.

 

Ska vi ta en tripp bakåt i tiden? Ett halvår kanske? När jag stresspackade och panikflyttade, från Fränsta tillbaka till Östersund. Kastade mig in i något som på ett sätt förändrat hela mitt liv men som ändå fått mig tillbaka på banan igen. Inget ont om åren innan, det har hittills varit ett fint liv, några vägbulor och en del tvära svängar men ett bra liv. Fyllt av roliga och intressanta minnen och erfarenheter. Det är inte värt att minnas det dåliga även om vi alla vet att det smyger på en ibland.

 

Så, för ett halvår sedan packade jag och drog. In i livet på andra sidan Östersund, det är som en helt ny stad, som att jag gått och tittat på gymnasieåren genom ett skyltfönster nu i ett halvår. Jag tror inte jag var beredd på det här, jag tror inte jag var beredd på vilka tankar och känslor den här utbildningen skulle ge mig. Allt elände som vi läst om, all orättvisa. Alla nya perspektiv jag fått på livet. Sidospår: Jag vet att jag inte är ensam om att ha känt såhär, men att skriva vi är att dra alla över en kam, något jag blivit otroligt försiktig med.

 

Så där satt jag, helt själv, med ett helt gäng av människor med samma mål som mig, samma intresse i samhället och de som inte har det lika bra som medel-svensson. Första två månaderna var som ett töcken, jag tänkte, pratade och drömde om skolan. Det var det enda som existerade, det var enda sättet att överleva, enda sättet för mig att klara av all ny information, alla dessa jävla böcker och tentor. Efter två månader var det som om jag vaknade till liv igen, det blev mindre fokus på mig och vad jag tänkte och tyckte, som om jag drog upp rullgardinen och tittade ut på världen men med en helt ny syn.

 

Någonstans här så började livet komma ikapp, livet har för vana att göra det. Tog tag i livet, tog även tag i nya moment och kurser. Tog tag och skaffade mig några vänner och jag tror jag blir mer och mer kräsen för varje år. Men de samtal vi haft, allt vi pratat om, från den djupaste ångesten till de mest banala som träning och kläder. Att jag kunnat fått ut så mycket av vänskap på så kort tid är för mig ett under. Inget ont om alla vänner sen tidigare, jag tror att mycket av det här har mest med mig själv och min egen väg att göra. Den planar ut och breddar sig.

Men vi har så mycket gemensamt bara genom att vi har samma mål, att vi faktiskt vill gå i mål. Jag har haft ångest, jag har stängt in mig, jag har inte träffat alla som jag borde träffat, jag har inte ringt alla jag borde ringa. Men jag har inte orkat och det är okej, jag är okej med det igentligen.

 

Tiden gick, för varje tenta blev det mer och mer naturligt, stressen slår till senare och senare, jag blev mindre och mindre förvånad över att jag klarat mig. Sen kom den, sista kursen, vetenskapsteorin. Antika Grekland och CUDOS-normer. Har vant mig vid att ingenting sitter förän sista veckan, tenta-veckan. Så jag var ganska lugn, tills vi satt där imorse, som vanligt hade jag sovit på tok för lite och bara fått i mig kaffe och cigg. Ångesten kom som en spark i magen. Jag tror igentligen inte att det var för tentan, inte bara för tentan iallafall. Det var någon blandning av tenta-ångest, det faktum att jag måste skiljas från mina vänner över sommaren och tanken på att jag än inte packat inför Sweden Rock. Att det helt plötsligt gick upp för mig att det går så fort, att snart står jag där i mössa och vinterjacka på min första praktikdag. Vad hände? När blev jag vuxen?

 

 

Jag vet som vanligt inte vart jag är påväg med dethär. Det vet jag aldrig. Det är gjort nu, första terminen är klar och jag är inte alls lika nöjd som studenterna på flaken var idag. Jag har nog inte riktigt förstått det än, det känns som jag ska på föreläsning på måndag, ny kurs, ny litteratur. Jag vet att jag kanske låter lite fjantig, det är ju bara tre månader tills det är dags för juridiken. Men det gick så fort, det hände så mycket. Och nu har jag dö-dagar, nu ska jag grubbla i två dagar. Jag ska prata så lite som möjligt, jag ska sova så mycket jag kan, jag ska kolla om Greys Anatomy, leva i min bubbla och ta hand om mig själv. Sen drar vi en fyradagars-fylla.

 

Peace out!

Jag sitter varje dag och läser. Läser om elände. Statistik och forskning och vem, var, när och hur. Det gör mig så jävla arg. Det finns så mycket fakta, så många människor som ägnar sitt liv åt att kartlägga och fundera på hur man kan göra världen till en bättre plats. Och vad gör vi? Majoriteten av befolkningen väljer att tro på Nyheter24, eller inte tro på det. Whatever floats your boat liksom. Hur kan vi, vi som bestämmer, vi som är flest bara gå i vår egna jävla bubbla och anpassa verkligheten till vad vi vill ha den till. Lugn.

 

Jag såg en bild, photoshopad, rubriken var "This guy lost his friends in the war in Syria". Bilden var på först tre killar sen två sen en, ni fattar. Photoshopad, ja. Och hela komentarsfältet bestod av disskusionen om bilden var riktig eller inte. Spelar det nån jävla roll? Nej, det finns människor som förlorar vänner och familj i krig, på 2000-talet, är det inte nog? Räcker det inte med att det faktiskt händer. Vi sitter trygga i våra jävla soffor och för facebook-krig över om artiklar är verkliga eller inte, om vi borde ta emot flyktingar eller inte, om övergrepp på kvinnor och om Estells väsk-samling är för stor eller inte. Vi räds över att "vårt" samhälle ska bli som på film. Men vart är kampen på gatorna? Vart är alla ni som tycker så mycket och vill förändra så mycket när det väl kommer till kritan? Ni slåss med ord, trygga i era hem, men vad gör ni, motverkar ni rasism på jobbet? Säger ni ifrån när ni ser något som är fel? Eller är det någon annans jobb? Ni ska bara tycka. Sen rasar samhället ihop om ni skyller ifrån er. Förstår ni inte att det är vi som är samhället? Det är vi, varje dag, som skapar samhället. Du har en röst, använd den. Men se till att du vet vad du pratar om och om du ändå ger dig in i något, var öppen för att du kanske har fel.

 

There exists a tipping point between gods and monsters.

-

Jag trodde att jag skulle veta något vid det här laget. Det verkar som att ju längre livet blir ju mindre vet jag. Jag trodde ändå att jag någonstans skulle lära mig något. Hitta något sätt att hantera livet. Men jag är samma gamla människa, kräver uppmärksamhet, kämpar mot samma monster, blir fortfarande lika hettsig av samma anledningar, har fortfarande inte lärt mig att tänka innan jag pratar. En smart kille påstår att vi bara kan förändras fram tills vi blir tretio, har han rätt så har jag bråttom. Jag tror att det enda jag lärt mig är att kontrollera vissa delar av mig själv. Lärt mig att dölja vissa delar. Men jag är inte annourlunda, jag har inte förändrats. Jag vill igentligen exakt samma saker nu som för flera år sedan. Skillnaden är att jag väljer att vilja något annat. Och det är ett aktivt val, hela livet är bara val, och väljer gör vi hela tiden. Det är en pågående process, varje dag är ett stort krig igentligen. Just nu gör jag ett sämre val och skriver det här istället för att läsa kurslitteratur. Vet ni vilket helvete det är? Jag har lagt alldeles för lite tid på det idag, skönt, det är ju hela två dagar till tentan, jag hinner.

-

Dethär är den typ av hiphop vi borde spela i radio.

-

So who put the liquor store on the street across from the gun shop?
Fighting over concrete squares but the laws just ain't no good
I think their agenda's meant to kill us all

-

Det känns giftigt att lägga sig i invandrings-frågan. Jag är lite rädd för att uttrycka min åsikt. Inte för att jag är orolig för kritiken. Mest för att de människor som skulle komma med kritik skulle förmodligen missförstått mig från första början. Jag tror inte att jag kommer att ge någon åsikt, jag är för svensson, för lagom, för det. Jag tror att jag tänker fortsätta göra så som svenssons gör. Dela länkar på Facebook. För varje ''Invandrare FÅR 20 000 kr i månaden!!!'' Tänker jag dela en ''NEJ! Invandrare får INTE 20 000 kr i månaden din jävla papp-skalle!''. Yes.. That's how we do it. Sen är jag inte så pass påläst att jag kan ge mig in fullt ut. Men jag menar, har man en gnutta sunt förnuft så borde det ju räcka tycker jag. Tydligen inte. Kan jag bara få påminna om att det bor 1,1 människa per kvadrat kilometer i Strömsunds komun. EN MÄNNISKA PER KVADRAT KILOMETER! Kom inte och säg att vi inte har plats iallafall.

 

Över till något annat. Hade en kick-ass kväll i Sundsvall i fredags. Tack för det. Det drar ihop sig till julafton. Men jag ska ha onsdag först. Ni andra som sökt in på valfri skola vill också ha onsdag. Jag är lite rädd för det också, värst vad jag har gått och blivit feg. Nejmen ni vet vad jag menar. När man hoppas på någonting fast man vet att det förmodligen inte kommer att gå. Det har gått bra de senaste gångerna. För då har jag varit 98% säker på att jag inte kommer in. Nu är de en fifty fifty situation. Jaja. Livet går vidare.

 

Om ni undrar varför jag är så het på samhällsfrågor så kan det bero på att jag tittat på Magnus Betnér. Gör de ni också om ni vill. Han är skön, känner lite som han ibland.

 

Titta verkligen på han om du känner att du är lite ''sverigevän'' ikväll.

 

Jag kände att jag ville ta och utbilda er lite. Eller åtminstone få er att börja tänka lite. Så om du vaknar en dag och känner dig lite främlingsfientlig så kan du väl ta att lyssna på dessa två herrar först.

 

Herr Edward Said för er som vill bli botade med ren vetanskap och filosofi:

 

Till alla er som inte orkar lyssna på vetenskap eller på engelska kan ta en titt på en svensk komiker istället.

Özz Nûjen som statsminister. Ljudet blir bättre några minuter in.

 

 

Högskoleprov, check! Tror faktiskt att det gick bra, det kändes så. Rullar mot Göteborg imorgon. Är fortfarande inne i någon odödlig The Weeknd zone. Allt går på repeat. Jag tror jag skulle kunna leva med att sitta hemma och lyssna på Weeknd, jag blir irriterad om någon avbryter mig mitt i en låt. Finns det någon diagnos med dehär symtomen? Jag tror igentligen bara att jag har musik-brist. Jag gick från att lyssna på musik 8 timmar om dagen till att lyssna 10-20 minuter varannan dag. Jag tänkte inte skriva så mycket idag. Vill mest dela med mig av min fantastiska musik-smak, mitt brow-game som var fierce i veckan och min nya undercut. Känner att detta inlägg kräver en ordlista, jag kastar in en sån i slutet.

-

Brow-game: Engelska för ögonbryns-spel, direkt översatt. Det betyder att någon har lyckats fantastiskt bra med sina ögonbryn. Som jag gjort på denna bild, ser ni vad snygg jag är!

-

-

-

Inget att säga idag. Det rullar. Mycket The Weeknd i lurarna de senaste. Det är ganska lugnande och ger en skön vibe till mina dagdrömmar om att bli rik och känd.

Måndag. Ny vecka. Det går rätt bra. Jag har inget hopp om att lyckas alls på högskoleprovet. Jag jobbade så jävla mycket att jag kände mig full påväg hem efter lördags-pubben. Obehaglig känsla när man kör bil. Trodde allvarligt att jag inte skulle vakna i söndags. Det gjorde jag och låste mig ute från lägenheten när jag var och handlade frukost, inte okej att lyckas med det innan morgon-kaffet. Kraschade mobilen i fredags, grät över de i tre timmar. Det är väl som det alltid är, lagom uppförsbacke och motvind. Det ska aldrig gå lätt tydligen. Jag är rätt nöjd ändå, hade väl varit skönt med lite medvind men inget är väl så uppskattat som något man kämpat för ändå. Iförsig vet jag riktigt vad jag försöker lyckas med, det är så lätt att tappa målet när vägen är lång. Jag dagdrömmer massor nuförtiden. Om hur det kunde varit, om jag hade gjort saker annourlunda. Nej, igentligen inte, jag dagdrömmer såpass att det hade varit flera mirakel om de hade varit på riktigt. Nån dag, när jag blivit gamal ska jag dela med mig av mina tankar. Den där dagen när jag inte längre behöver vara försiktig med vad jag säger, när det inte längre kommer att påverka min levnadsstandard. Mia 96 år gammal: kolla min tumblr! Barnbarnen kommer att bli förskräckta. Varför är vissa ämnen så känsliga? Varför är vissa mänskliga beteenden något vi ska sopa under mattan? Hade det inte varit enklare för alla om vi bara hade berättat allt, allt vi tycker om, allt vi känner? Alla konstiga intressen, allt vi känner och tycker bakom stängda dörrar, hade det inte varit så mycket enklare att komma överens då? Hade inte allt neutraliserats då? Okej, det hade bara funkat om vi alla var öppensinnade och accepterande. Jag ger mig, det kommer aldrig funka. Glöm det. Men jag har en hel värld i mitt huvud och den är så stor och jag är så ensam där inne. Oj så deprimerande. Ha.. Jag mår bra. Jag trivs ganska bra i mitt huvud, men de hade varit skönt med sällskap ibland. Men, vi är vuxna nu, bit ihop och gör så gott du kan.

-

Så, dagens musik. Jag lyssnar på fyra låtar, om och om och om och om igen..

Ge Pray 4 Love en chans, det kan vara de bästa jag hört på länge.

-

-

-

-

-

Så jag ska söka högskola, igen. Vet ni vad som är minst motiverande med det? Alla ni som kom in den här hösten. Vet ni vad som är näst värst? Att försöka veta om det jag söker är rätt sak. Försöka veta om jag kommer vara bra på det, om jag kommer tycka att det är roligt, om det kommer vara värt ett lån och flera år av mitt liv. Sen är det också hela grejjen med att komma in. Det känns inte så lovande idag. Det är inte så mycket som känns särskilt lovande idag. Det känns som att jag trampar vatten. Har kollat på några motiverande tal, det gör mig bara mindre taggat, de gäller människor som redan har en karriär. Det känns som att jag konstant leder, jag drar och drar, släpar på min omgivning, det är så mycket som kräver min energi. Jag hinner inte riktigt ladda mig själv, jag har inte nog med energi kvar när det kommer till mig själv och det jag vill lyckas med. Jag har varit irriterad på mycket på senaste. Igentligen borde jag väl vara nöjd, jag menar det är väl såhär det känns att vara lycklig. Skola, jobba, städa, tvätta. Just idag drömmer jag om ett liv som Kardashian's. Har Petters nya i lurarna idag, undrar vad jag skulle kunna göra som inte är allt för ansträngande. Är rastlös, är det ett återkommande tema för mig kanske. Jag kanske ska bli advokat eller liknande, har hört att man kan bli rik på det. Jag vet inte vad jag vill ha mer än pengar, jag är nog materialist, nej, jag vill bara kunna bo och äta och köra bil utan att plocka fram miniräknaren först. Ja, det är ett i-landsproblem, för jag bor, äter och kör bil, men jag jobbar fan för det och ändå är det tight på slutklämmen, det är inget konstigt, så gör vi alla. Jag skulle vilja komma framåt, men det är nog bara som livet är ibland, en fot framför den andra. Det är mount everest idag men det löser sig, på med skygglapparna, fokus, jag står ändå själv i slutändan.

-

Så tills dess är det bara fack it then, jag gör det själv för ingen här verkar kunna göra det som jag kan.

För instängd, det finns en gräns och om du ställer dig ivägen går jag igenom dig, jag går rakt fram.

 

Låt mig börja denna onsdag med att lätta min hjärna här. Ja, min hjärna, inte mitt hjärta. Mitt hjärta är lätt, de har varit lätt i snart ett år, underbara människa. Så, onsdag. Min onsdag började iförsig 6.30 imorse, rullade till Ånge och lämnade bilen på verkstad, det kommer att svida på kontot sen. Tog tåget tillbaka till Fränsta, det skulle hela Ånges dagis också göra. Promenerade till skolan och nu sitter jag här. Har knåpat ihop ett ganska luftigt släktträd och funderar på vart jag ska fortsätta nu. Religion, samhälle eller historia? Skulle tippa på att det blir samhälle med tanke på att det är min nästa lektion. Tog och färgade håret igår, igen. Det blev grått, det var inte alls planen, planen var att de skulle bli åt det rödblonda hållet så jag kan låta det växa nån gång. Alltså få tillbaka min orginalfärg. Det verkar inte hända. Jag har inget tålamod med mitt hår. Har börjat använda min tumblr igen. Känns lite som jag fått tillbaka min identitet efter sommaren. Oj vad jag försöker smita från skolarbete nu, inte med mening igentligen. Jag vet bara inte vart jag ska börja. Skriva min livshistoria är en bra uppgift, den är klar, nästan. Den är klar i många texter som jag redan skrivit under min historia. Skriva om hur Sverige följer sina ekonomiska mål är inte lika enkelt. Att skriva om Livets ord eller Jehovas vittnen är ganska enkelt, jag tycker så mycket om det ämnet. Att börja göra nåt av det är inte så enkelt just nu. Jag ska gå och leta kaffe, sen kanske. Ni får en till Weeknd idag. Losers.

 

What can you show me that my heart don't know already?

 

Sitter på skolan och läser om den politiska ekonomin. Vad glad jag är att jag börjat plugga igen. Det känns att jag vuxit sen gymnasiet. Det är intressant och politisk ekonomi är något jag verkligen inte brydde mig om i gymnasiet. Men jag har kört fast lite nu. Jag ska skriva en argumenterande text om sextimmars arbetsdagar. Det enda jag kan tänka på är att jag själv är på skolan 8.30-15.40 och sen börjar jobba 16.00-21.00, det är en 12 timmars dag. Det känns väl inte direkt bättre att jag kommer göra en sån dag till på fredag, sen jobba lördag. Söndag lär ju gå åt att tvätta och städa. Jag kommer göra många sånna dagar dehär året, hoppas jag. Inte för att jag vill, utan för att jag inte har råd att leva annars. Tanken på att ha ett heltidsarbete med sextimmars dagar känns rätt lockande. Jag har lite svårt att se att det kommer gå framåt idag. Alltså att jag kommer att nå mitt mål. De är för högt, jag har inte nog mycket bokstäver på betygspappren. 

-

På tal om något helt annat så har Mr weeknd släppt nytt. Mycket bra, jag gillar. Beauty Behinde The Madness heter albumet, jag länkar. Bäst är helt klart Shameless. Jag har lyssnat på den om och om igen i 3 dagar. Värt.

 

 

Tog och tittade på Straight Outta Compton igår också, NWAs biografi eller vad man kallar de. Rätt bra, svårt att sätta sig in riktigt, de är så mycket gangster. Helt klart jobbigast att se Eazy-e dö, även om jag visste att det skulle hända.

 

En sommar av jobb. Jag har känt mig ensamen. Nu har jag vant mig. jag har ändå en katt som slickar mig på näsan och en pojke som alltid är i närheten. Jag antar att ensamheten är en del av att bli vuxen. Man är liten och har mycket fritid, många vänner. Sen tar skolan slut och alla jobbar, pluggar och flyttar. Olika tider, olika liv. Alla har inte förmågan att hålla kvar, att faktiskt planera. Det blir väl så. Vi lovar, vi blir lovade och vi hoppas. Jag önskar ibland att det kunde bli som jag tänkt mig någon gång. Att ord inte förblir endast ord utan även handling. Men jag har gett upp den tanken. Avvisar den när den ändå står där i dörren. Ibland blir jag arg, mest på dessa löften. Det leder ingenvart, jag vet. De gör det snarare svårare, som att jag tar ännu ett steg längre bort från allt. Kanske är det bra. Kanske kan jag se klarare när känslan inte längre ringer på dörren. När den flyttat söderut och inte längre kommer hit. När den inte längre orkar med min ilska. Jag jobbar. Jag sköter om. Jag har inte tid med halvhjärtade försök. Allt eller inget. Jag föredrar inget just nu. Har tagit bort från facebook. Orkar inte se längre, orkar inte se festivaler, vänner eller resor. Måste fokusera, här, nu. Dag för dag. Jag har en plan. Sickan. Jag är trött, klockan är kvart i 12 och jag har jobbat, fötterna gör ont. Grey's anatomy, katt, mat, sova. Imorgon är en ny dag. Sköta om, vika kläder. klappa katt.